Ni har hört om fobier… men ni har inte hört om min!

Okej, först till saken; jag är inte rädd längre. Om det i barndomen innebar döden är det nu bara ledan, ni förstår? Och en till sak – ni får skratta! Absolut! Jag har blivit utskrattad, hånad så oräkneligt antal gånger att det tyckas kan att jag borde tagit mitt förnuft till fånga, men så lätt är det inte när det handlar om fobier.

Även nu när pappa ska skicka ner tidningar till mig i Spanien, ber jag honom gå genom dem, en efter en, leta, titta, & klippa ut bilder likt denna:

Min mardröms vokabulär från mellanstadiet innehåller ord som: kranium, skelett, begravningsplats, forntidslämning, stenåldern, forntid & arkeologi. När min rädsla var som värst kunde jag inte ens se det tryckt i en bok utan att tappa fotfästet helt; ja, såg jag det kunde jag inte sova i samma rum som boken, och om jag såg en bild fungerade jag inte normalt i en vecka. Ja, jag var livrädd för skelett.

Det var en överdriven ”barnfobi” men jag var livrädd. En historiebok var den värsta saken jag visste; & jag minns hur mamma fick tejpa över skelettbilder med post-it lappar, och hur jag senare blev smått utskrattad i skolan. Men ett lager papper över bilden spelade inte mig någon roll. Jag minns vintern i fyran då jag brukade vara ensam hemma om eftermiddagarna, och då veckans värsta dag utan tvekan var onsdag, eftersom att det var historieläxa till torsdagen – och därmed måste boken med hem. Jag brukade alltid lägga den i brevlådan. Men det spelade ingen roll – hade jag inom den senaste tiden sett en bild på ett skelett kunde jag inte vara ensam utan att bryta ihop. En period vågade jag inte gå upp till andra våningen, utan befann mig bara i vardagsrummet eftersom att jag där kände att jag hade koll. & så brukade jag prata med mig själv, eftersom att jag inbillade mig att det fick ”levande skelett” att hålla sig borta.

Trots det kom de värsta ”skräck-attackerna” ibland. Kanske hade jag vågat mig upp, men hört något (jag inbillade mig ofta ljud på den tiden, tror det var psykiskt i och med att jag nästan letade efter skelett, tänkte på dem konstant). Kanske satt jag i soffan och grät, livrädd. Det slutade alltid med att jag gråtandes likt en baby ringde pappa & krävde att han kom hem. Oftast gick inte det, och inte är de få de gånger då jag ställt mig, timtal, utanför huset iskalla vinterkvällar & väntat på pappa. Jag kommer aldrig glömma mina skräckfyllda eftermiddagar, när jag gick på mellanstadiet.

Det som skrämde mig var ”levande skelett”. Jag hade fått för mig att de skulle ”kliva upp ur boken”, för att sedan komma till mig. Jag minns tiden då mamma pluggade & hur lättad jag var de eftermiddagar då hon var hemma. ”Du får slåss mot skeletten” sade jag alltid till henne, och var något otroligt tröst när hon bekräftade detta.  Jag minns också alla återkommande mardrömmar som jag har haft. Den värsta var helt klart den gången då jag drömde att ett tiotal halvruttna skelett kom in till mitt rum mitt i natten med klubbor, stenar & andra vapen som var vanliga under stenåldern.

Och för att rikta texten speciellt till farmor, så kommer jag aldrig glömma nätterna hos henne då jag som 11-åring sov i arbetsrummet på ovanvåningen. Intill mig stod en stor & fullproppad bokhylla, och som en boknörd, kollade jag självklart kollade igenom några böcker varje kväll innan sänggående. Speciellt minns jag tre böcker. Den första var en reseguide till London. I kapitlet som handlar om British Museum fanns det en bild på en väl bevarad ”halvt-skelett” Jag var livrädd, och kvällen jag först såg bilden grät jag. När ingen såg sprang jag och gömde den på nedervåningen. Sedan minns jag en helt vanlig svensk ordbok, varav jag skulle utmana mig själv genom att slå upp ”kranium” – och skrämdes totalt av en tecknad bild! (Ja, jag brukade utmana mig själv genom att slå upp ord i ”skelett-stil” typ stenåldern, risken var stor att det fanns en skelettbild. En annan stor utmaning var att bläddra i pappas historietidningar). Ja, jag låg i alla fall om natten, kunde inte somna & var rädd för ett tecknat kranium. 

& den sista var den stora historiebok samlingen i vardagsrummet. Bokhyllan, som rymmer hela boksamlingen, ligger på andra sidan korridoren, så om man direkt ställer sig utanför arbetsrummet kan man se alla böcker, och deras skrämmande svarta ryggar. Jag minns nätter då jag ställde mig gråtandes där, och tittade. Första bandet var värst, att bläddra genom den innebar i princip döden skräckmässigt. Det bandet hette ”I begynnelsen” och det var skelett på var och varannan sida.

Nu har jag i princip kommit över detta. Men om jag ska vara helt ärlig undviker jag fortfarande historieböcker. Hittar jag en ”skelett-bok” blir jag kanske inte direkt rädd, men jag tar ut boken från mitt sovrum i alla fall. Tycka vad ni vill om detta, men jag tror alltid att mitt förhållande till mänskliga benbitar kommer vara väldigt laddat.