The number 23

Hej Bloggen!


It’s something about the number 23.

 

LATER


Roligaste dino-namnet!

Hej Bloggen!

 

Jag var bara tvungen att skratta när jag såg att det fanns en dinosaurie med detta namn.

Det är nog seriöst det mest konstiga/galnaste/udda namn jag någonsin sätt på en art.

Först en kombo av… ja, ni vet… och sedan penna? Hmm?
Haha! Kineserna är för härliga, de!

Alla barn ska springa om de ser detta djur!

 

LATER


Sommarplågorna 2010;

Hej Bloggen!

 

På onsdag är det den första september och det är en höstmånad. Ute börjar det bli kyligare och regnet vräker ner mer frekvent. Hur tufft det än må vara börjar vi gå mot hösten och mörkare tiden.

Sommaren är förknippat med frihet, värme och glädje! Det är en ljus tid och alla gör en hype kring termen ”sommar 2010” men nu är den över och förbi.

 

När sommaren tar slut händer det någonting.

Det är en övergång från en fas till en annan. När jag tänker på sommaren 2010 känns det passé, som en annan tid, ett annat liv. Och så är det för när det är sommar i Sverige lever man verkligen ett annat liv. Från att årets övriga dagar är slitsamma och kalla kommer någonting helt annat – ljuset. Ja, därför tycker jag det känns extra vemodigt. Men ändå bra för sommaren 2010 känns redan nu gammalt.

 

Detta gäller självklart sommarplågorna, låtarna vi levde sommarliv till under de senaste månaderna. Än spelas de på radio och när jag idag hör någon fylls jag av en tomhet, ja, det gör mig ledsen att höra sommarplågor när hösten är här. Jag vet inte om det bara är jag som känner så men dessa låtar passar inte in, som att bära flip-flop på vintern! Det går inte men i junimånad tar vi återigen fram våra kära flip-flop. Ja, tiderna förändras och jag minns med vilken entusiasm jag lyssnade på ”waka waka” med Shakira i juni eller hur bra jag tyckte Robyns ”dancing on my own” var när jag satt i bilen på väg till sommarjobbet.

Sommarplågorna 2010.

Känner ni igen dem?

 

LATER


Att vara ledsen;

Hej Bloggen!

 

Idag har jag haft en riktig slappdag. Ni vet en sådan osminkad och iklädd mysbyxor dagen genom. Skönt och välbehövt emellanåt. Även fast man på bloggen vill framstå bra och ständigt glad är man inte det. Så mycket som döljs, det är lätt att välja ut just de ljusa sidorna som man vill ska synas. Anledningen till att jag tog en bloggpaus var just för att jag var väldigt, väldigt ledsen. Så pass ledsen att jag nästan är förvånad att jag sitter här idag och att det är den 20:e augusti. Trodde aldrig att jag skulle komma så långt. När man är mycket ledsen känns det som att tiden står stilla. Varje dag är en kamp i sig. Jag har mått stabilt den senaste veckan, vilket var anledningen till att jag bestämde mig att sätta igång bloggen igen. Jag ville gå vidare i livet! Jag ville inte gråta mer över det som ändå är dåtid nu. Det spelar ingen roll vad jag vill. Det är igår, det är minnen nu. Sanningen är inte alltid det roligaste men det är det allra renaste.

 

Hur som, av en speciell anledning fick jag *återfall* igår. Slutade inte kul. Det var en hemsk natt igår, mycket tufft. Jag grät, jisses, kände mig nästan besviken över mig själv när jag hållit igen i över en vecka! Jag trodde jag var starkare än vad jag var! Vet ni vad jag brukar göra när jag är mycket ledsen? Ta cykeln och cykla en runda och tillåta mig själv att gråta, gråta, gråta (högljutt om så nödvändigt) gråta tills det inte kommer mer tårar. Det är något tröstande i att cykla. Igår cyklade jag ut runt midnatt. Det var välbehövt och jag lugnade ner mig lite innan jag gick och la mig. Dock inte mycket sömn.


En engelsk lektion i ettan. Vi hade läst en mycket sorglig dikt om förlust. Min lärare berättade något som jag aldrig kommer att glömma. I framtiden, när någonting mycket tufft kommer att hända i ditt liv och du kommer att bli mycket ledsen. En händelse som förändrar livet och sätter dig i sorg. Du kommer inte att förstå hur livet runt omkring dig kan rulla på som vanligt. Du kan inte förstå hur världen kan fungera som alltid när din verklighet är föralltid förändrad. När din värld står stilla.

Nu förstår jag vad hon menar. Sant.

Idag slängde jag allting som påminde om gårdagen i en tygväska. Knöt ihop och låste in i källaren. Det var skönt. Nu får det ligga där i 4 månader (till dec) sedan får jag se hur jag hanterar det. Framtiden har svaret.

LATER


Omvälvande dåtid, oförutsebar framtid;

Hej Bloggen!

 

För ett par månader sedan, kanske i april eller början av maj, önskade jag mig i min dagbok att något världsomvälvande skulle ske i mitt liv.  Jag kunde inte sätta prick på vad det var men jag visste att jag ville stoppa ner min verklighet i en burk och skaka om.

Jag ville uppleva och känna, livet skulle vara lite upp och ner. Jag ville att någonting nytt skulle hända. Vad och vad jag ville ha ut av det visste jag inte.

Min önskan gick i uppfyllelse och det är faktiskt anledningen till att jag tog en bloggpaus. Min sommar – julimånad- har varit en känslomässig berg-och-dalbana. En åktur med alltför branta stup och djupa dalar och som slutar med krock. Mitt bröst tar värsta smällen och det blir en smärtsamt plågsam upplevelse. Jag har haft två otroligt tunga veckor men börjar långsamt återhämta mig. Varje dag innebär en ny gnutta liv och framtidstro för mig som har varit djupt nedsjunken i bottenlös hopplöshet. Det är som att man varit full och nyktrar till… långsamt kan man ana konturerna av det verkliga livet. De senaste månaderna har varit omskakande och känslomässigt kaotiska och nu står jag här återigen på noll. Nej, det är inte riktigt sant skulle min kloka vän Kristina säga, jag är en erfarenhet rikare och jag har fått uppleva någonting. Jag fick min önskan besannad men jag fick inte hela kakan. Även om sorgen fortfarande finns som en klump inom mig så måste jag acceptera sanningen och gå vidare. Eller som Arez skrev på facebook – gråt inte för att det är över, le för att det har hänt.

 

Men framtiden finns och det närmar sig! Yes, det är dags att komma ut med det. Lenaispanien-bloggen kommer att finnas kvar eftersom att jag återvänder!

Nya äventyr i funkan (och fiskrummet) med mina kära flickor Lisette och Domme!

Och även om senaste veckorna har varit dysterdyster ska jag vara glad för tagg tagg tagg Spanien höst 2010!

Även om framtiden skrämmer ska jag ta den i småbitar och satsa på att göra dem så vackra som möjligt. Att tänka för långt oroar så nu fokuserar jag på de sista veckorna i Sverige innan jag tar flyget ner till Málaga i slutet av aug/ början av sep!

 

15-årig Lena med oviss framtid

18-årig Lena med en minst lika oviss framtid


Och nu är jag tillbaka på bloggen!

LATER


Framtiden;

Hej Bloggen!

 

Vi kan aldrig veta vad som väntar oss, vad som framtiden har i sin beredskap. Vi går omkring och oroar oss, dagdrömmer och hoppas. Hoppet är det sista som lämnar människan, det är pur sanning. Jag är lite av en funderare, det erkänner jag. Jag kan också erkänna att det absolut inte alltid är roligt. Man blir bara bekymrad och ett nervvrak. Sedan rabblar man samma skit i skallen igen och igen och igen. Till vilken nytta? Man lär ändå inte komma fram till något vettigt – tvärtom! Problem och bekymmer – misstag lyfts fram och förstoras tiotals gånger. Sedan är man ett större nervvrak än vad man var när man började analysen. Det finns egentligen bara en sak att göra – ta varje dag som den kommer, låt framtiden ha svaret på dagens problem.

Ett klokt citat made by me;


På tal om visdom kan jag bidra med ännu en förnuftighet; ha alltid med dig servetter i handväskan. Det är riktigt bra när papperet är slut på toaletten. J

 

LATER


Jag saknar dig;

Hej Bloggen!

 

Runt halv ett igår ringde min mobil. Det var min syster. Bara en kvart tidigare hade vi haft ett ”syster-syster” samtal om våra tankar och bekymmer. En mobil kan vara en elak sak, den är en djävul när den kommer med ett dödsbesked. Shit, jag vet inte ens hur jag ska skriva detta, men jag gör det kortfattat och jag vill ha ut det. Jag vill att ni ska veta varför jag inte är på topp just nu. Min mormor gick bort i måndags. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer, vill inte gå in på några närmare detaljer. Dock kan jag, öppet och ärligt, berätta att jag mår otroligt dåligt. Min mormor betydde mycket för mig och just nu bär jag på en ofantligt stor sorg. Gårdagen var hemsk. Jag fick avbryta skoldagen och mötta upp mina vänner. Samtidigt inser jag vilka fantastiska människor jag är omringad av här. Människor som bryr sig om och ser att jag är ledsen. Små gester räcker – det behöver inte vara något ”beklagar sorgen” det är ord som vilken främling – känslolöst – kan yttra utan närmare åtanke. När någon känner med, på riktigt, märker man det. Och det fick jag uppleva igår. Speciellt fint var den personen som tog sig om hjärtat samtidigt som han tittade på mig, det värmde.

 

Jag ska vara stark nu. Jag ska göra det bästa av situationen. Idag har jag inte varit i skolan, tanken på att gå ditt ger mig ännu mer huvudvärk. Jag har inte sovit sedan dödsbeskedet och i drömmarna ser jag hennes tomma lägenhet. Det skär i mig. Jag kan fortfarande inte fatta vad som har hänt, att detta är slutet. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Döden. Inombords kommer jag alltid att hoppas att det bara var lögn, ett fel av något slag, och att hon kommer att vakna upp, att ingenting av detta vidriga har hänt. Så kommer jag alltid att tänka, många gånger om. Jag kommer att bli gladare, vill bli gladare, men sorgen kommer alltid att finnas hos mig. Nu är mormor en vacker stjärna på himlen som blinkar tillsammans med morfar. Jag saknar er!

 

Jag har också insett hur skört livet är och att vi tar det förgivet. Det kan gå snabbt. Man vinkar hejdå för att aldrig mer återvända hem. Ovetande.

Sedan står man där ensam och grämer sig över förspilld kärlek. Det får aldrig ske igen. Jag ska njuta av varje minut med mina kära från och med nu. If tomorrow never comes. 

Jag kan inte fatta att du är borta.

no more later.


10 saker du inte visste mig...

Hej Bloggen!


1.    Jag är för snål för att köpa ett paraply. Enligt mig är det ett ”tråk-köp” och därmed jobbig att ”slösa pengar på” När det är solsken tänker jag: ”Aja, klarar mig utan ett paraply, det gäller att härda ut vid de få tillfällen de regnar” När det väl regnar är det floder & jag ångrar min snålhet. På så viss går det likt en blöt berg & dalabana.

2.   Jag måste följa någon serie, alltid! Innan var det SATC & nu kör jag på Desperate Housewives. Jag tittar på ett avsnitt varje kväll innan jag går och lägger mig; utan det är inte dagen hel! Dessutom är det ett extra spänningskick att ha ett färskt avsnitt väntandes på kvällen när man genomlidit en seg skoldag.

3.   Första landet jag besökte var faktiskt Polen. Då var jag 14-15 månader. Och nej, jag minns inte mycket från den vistelsen. Men jag har efter det varit i Polen två gånger – i samma stad, Katowice. Det är en inte särskilt vacker stad så att det har blivit just den beror sammanträffande helt enkelt. Uppfattning om Polen? Mitt första land, för övrig håller jag mig neutral.

4.   Jag spelar inte fotboll. Har därför skolkat varje idrottslektion med fotboll på schemat sedan andra klass.

5.   Jag är en badkruka. Tycker bara det är för kallt och förstår därmed inte vitsen med att plåga sig själv. Varför inte njuta av solen på stranden? Ja, det är min princip.

6.   Kallar vår gröna golf för ”wolfen” Varför? Första gången jag såg den, då vi prec hade köpt den, ropade jag ”titta! Här kommer wolfen!” Jag hoppade studsmatta då.

7.   Jag har varit en simsnörd sedan 2001. Dock spelar jag väldigt sällan nuförtiden. Nu har jag inte spelat sedan jullovet. (5 månader!!) tid finnes icke… men på sommarlovet kommer det säkerligen bli ett par nätter. Är på sjätte generationen i min legacy (som jag skapade prec när sims3 kommit ut) och min och Matildas mål är att komma upp i tionde generationen.

8.   Jag är besatt av axelbandsväskor! Där finns alltid; digitalkamera, mobil, Ipod, nycklar, penna, suddi, näsdukar och annat beroende på situation. Jag förstår inte vitsen med handväskor som bärs i handen. Bara jobbigt.

9.   Jag har aldrig bränt mig i solen i Sverige men här i Spanien är jag en tomat – och som den svider! För att gå ännu djupare på detaljer fjällar jag som en toker. Usch och tvi!

10.      Min absoluta favoritlåt är ”Sista morgonen” av Niklas Strömstedt. Första gången jag hörde den var på TV när jag var åtta år. Då grät jag under stycket om den begravda fågeln. Nu när jag är äldre förstår jag låten bättre och efter varje lyssning fälls en och annan tår. Åh, utan tvekan är det den absolut bästa låt som någonsin producerat. 10 år och älskad fortfarande! Lyssna på introt bara… finner inte ord! Har ni aldrig hört låten – starta youtube bums!!


Egot själv.

LATER


Kärlek;

 

Hej Bloggen!

 

Jag tror på kärlek vid första ögonkastet – jag har själv upplevt den.

Jag älskar dig.

<3

Julia och Romeo

Piff och Puff

Hans och Greta

Ask och Embla

Lena och Laura

                                                                 

LATER

Nypiercad tunga;

Hej Bloggen!

 

Nu sitter jag är, omtöcknad med glader. I did it! Idag piercade jag tungan. Jag vet att det kommer som en överraskning för många. Jag hade frivilligt valt att hålla det ”hemligt”. Varför? Jag var rädd för att banga, och sedan komma som en kyckling; ”Nää… jag vågade inte.” Men nu är det gjort, och trots att jag knappt haft den i 14 timmar älskar jag den redan. Den sitter skönt där; min nya lilla älskling.



* Hur kändes det?

Att det skulle göra ont är en allmän uppfattning som jag hör överallt. När jag berättar att jag är piercad är det den första frågan som dyker upp. Så låt mig en gång för alla slå sönder en myt; nej det gjorde inte ont eftersom att det gick så pass snabbt. Man han knappt reagera, tog kanske upp emot 30 sek och så satt smycket i. Liknelsen som mamma sa idag; som när man förlorar fingret i en olycka. Vips så är fingret borta – det är värre efteråt.

 

* Var gjorde jag det?

Studio Wass, Kristianstad. Viktigt att göra det hos en seriös piercare.
Priset var 500 pix + en munskölj spec för nytagna pierings och som används 2 ggr dagligen under läkningstiden, cirka 14 dagar. Den kostade 70 kr.

* Hur gick det till?

Piercaren tog mig till ett litet avskiljt rum, där jag fick sätta mig i en stol (tänk tandläkare!) Först fick jag gurgla med munskölj i cirka 60 sek. Den var ganska stark, så det kändes lite i tungan, dvs. ömmande. Efter det sänktes stolen så jag hamnade i en snett-liggande position. Det var bra eftersom att man sett filmer på youtube där de suttit och därmed dreglat, jag slapp det. Sedan fick jag räcka ut tungan, som avtorkades från saliv. Shit, vad jag var nervös då. Ville rycka in tungan, så piercaren fick säga ”nej, det är bara en servett/tång” Sedan kom tången, (eller vad man ska kalla den) som var ganska stor. Hon tog ett rejält grepp om min tunga med den efter att hon ritat en liten blå prick där staven ska sitta. Sedan tog hon fram kanylen – en variant större på nål. Jisses då var jag skraj ska jag erkänna. Hon uppmuntrade mig att blunda och koncentrera mig på andningen. – då stack hon! Visst kändes det, men inte alls farligt. Tror mer att man skräms av tanken på kanyl genom tungan. Det gick sjukt snabbt. Det värsta var att jag tittade på Laura när hon också tog, och då fick jag svimmningskänslor – blev äcklad av den feta nålen.



* Hur känns det nu?

Dagen idag har gått bra. Visst har det varit svårt att äta, men det har gått. Det känns som att ha en tablett eller dylikt på tungan som ska försvinna med ner när man sväljer – en väldigt obehaglig känsla kan jag lova. Man får ha en taktik och lägga maten i sidan av munnen – då går det i alla fall. Min tunga har svullnat upp så pass att jag vid sidorna har något vågigt mönster, guess att det är normalt eftersom att även sis har det. Nu ömmar det rejält och känns som en stor, oböjlig (osammarbetsvillig) köttbit i käften. Salivet ligger fel, jag får greja med konstiga läpprörelser och när jag dricker svider det till.




Min feta, svullna tunga. (och det ska bli värre!!) 


 
* Vad väntar?

Enligt säkra källor kommer det att svullna upp och göra rejält ont de närmaste 4-7 dagarna. Hur mycket och hur pass ont är individuellt. Men det är flytande föda som gäller, innan man försiktigt börjar med mjukare saker. Sedan är det daglig rengöring som gäller med ett spec munskölj jag köpt + en del saker man ska undvika bland annat hångel och alkohol.


JAG ÄLSKAR MIN PIERCING!!!!



LATER


Samma kläder för alla väder?

Hej Bloggen!

Efter ett par dagar i Sverige känns det som att jag har fått koll på läget. Jag kan inte klaga allt för mycket, vädret är ok & dessutom innerhåller förmiddagarna moment speciellt! Jag är van vid svenskt väder, och tycker att cirkus tio grader inte är kallt – men det är absolut inte varmt heller. För mig är det lagom med dunjacka och tischa under.

 

Temperaturskillnaden är stor gentemot Spanien & Sverige. Spanjorerna kan avnjuta uppemot härliga 20-25 grader och en gyllengul sol, medan svenskarna firar bara himlen är någorlunda blå och tempen ligger runt 10 grader.

Och det syns inte! Jag lovar – raderar vi miljön/bakgrunden kan man inte säga vilket land människorna befinner sig i – svenskar och spanjorer klär sig lika mycket. Det är alldeles för tunna jackor i Sverige, medan jag i Spanien inte kan förstå hur spanjorerna undviker värmeslag eller andra obehagligheter i tjocka jackor och halsen omvirvlad av en halsduk á la vinter i Sverige.


Jag antar att det beror på någon känsla. För spanjorer är 6 grader kriskallt – nyhetstidningar pumpar ut rubrik efter rubrik med tema köld. Medan svenskarna under vintern betraktar 0 grader som sommar. Klart att om man under stor del av året har 25 + och en brännande sol upplever en stor kontrast när det endast ett ental plusgrader, och att man i Sverige njuter av 10 grader när vintern var en plåga av minusgrader och snökatastrofer. Det är inte konstigt. Sj kör jag på ett mellanting. Hade svettats ihjäl i spanjorernas uppklädda outfits, men jag kan inte heller förstå svenskarna i skinnjackor, och ibland även tischor.

 

LATER


Ni har hört om fobier...

Ni har hört om fobier… men ni har inte hört om min!

              

Okej, först till saken; jag är inte rädd längre. Om det i barndomen innebar döden är det nu bara ledan, ni förstår? Och en till sak – ni får skratta! Absolut! Jag har blivit utskrattad, hånad så oräkneligt antal gånger att det tyckas kan att jag borde tagit mitt förnuft till fånga, men så lätt är det inte när det handlar om fobier.

 

Även nu när pappa ska skicka ner tidningar till mig i Spanien, ber jag honom gå genom dem, en efter en, leta, titta, & klippa ut bilder likt denna:

Min mardröms vokabulär från mellanstadiet innehåller ord som: kranium, skelett, begravningsplats, forntidslämning, stenåldern, forntid & arkeologi. När min rädsla var som värst kunde jag inte ens se det tryckt i en bok utan att tappa fotfästet helt; ja, såg jag det kunde jag inte sova i samma rum som boken, och om jag såg en bild fungerade jag inte normalt i en vecka. Ja, jag var livrädd för skelett.

 

Det var en överdriven ”barnfobi” men jag var livrädd. En historiebok var den värsta saken jag visste; & jag minns hur mamma fick tejpa över skelettbilder med post-it lappar, och hur jag senare blev smått utskrattad i skolan. Men ett lager papper över bilden spelade inte mig någon roll. Jag minns vintern i fyran då jag brukade vara ensam hemma om eftermiddagarna, och då veckans värsta dag utan tvekan var onsdag, eftersom att det var historieläxa till torsdagen – och därmed måste boken med hem. Jag brukade alltid lägga den i brevlådan. Men det spelade ingen roll – hade jag inom den senaste tiden sett en bild på ett skelett kunde jag inte vara ensam utan att bryta ihop. En period vågade jag inte gå upp till andra våningen, utan befann mig bara i vardagsrummet eftersom att jag där kände att jag hade koll. & så brukade jag prata med mig själv, eftersom att jag inbillade mig att det fick ”levande skelett” att hålla sig borta.

 

Trots det kom de värsta ”skräck-attackerna” ibland. Kanske hade jag vågat mig upp, men hört något (jag inbillade mig ofta ljud på den tiden, tror det var psykiskt i och med att jag nästan letade efter skelett, tänkte på dem konstant). Kanske satt jag i soffan och grät, livrädd. Det slutade alltid med att jag gråtandes likt en baby ringde pappa & krävde att han kom hem. Oftast gick inte det, och inte är de få de gånger då jag ställt mig, timtal, utanför huset iskalla vinterkvällar & väntat på pappa. Jag kommer aldrig glömma mina skräckfyllda eftermiddagar, när jag gick på mellanstadiet.

 

Det som skrämde mig var ”levande skelett”. Jag hade fått för mig att de skulle ”kliva upp ur boken”, för att sedan komma till mig. Jag minns tiden då mamma pluggade & hur lättad jag var de eftermiddagar då hon var hemma. ”Du får slåss mot skeletten” sade jag alltid till henne, och var något otroligt tröst när hon bekräftade detta.  Jag minns också alla återkommande mardrömmar som jag har haft. Den värsta var helt klart den gången då jag drömde att ett tiotal halvruttna skelett kom in till mitt rum mitt i natten med klubbor, stenar & andra vapen som var vanliga under stenåldern.

 

Och för att rikta texten speciellt till farmor, så kommer jag aldrig glömma nätterna hos henne då jag som 11-åring sov i arbetsrummet på ovanvåningen. Intill mig stod en stor & fullproppad bokhylla, och som en boknörd, kollade jag självklart kollade igenom några böcker varje kväll innan sänggående. Speciellt minns jag tre böcker. Den första var en reseguide till London. I kapitlet som handlar om British Museum fanns det en bild på en väl bevarad ”halvt-skelett” Jag var livrädd, och kvällen jag först såg bilden grät jag. När ingen såg sprang jag och gömde den på nedervåningen. Sedan minns jag en helt vanlig svensk ordbok, varav jag skulle utmana mig själv genom att slå upp ”kranium” – och skrämdes totalt av en tecknad bild! (Ja, jag brukade utmana mig själv genom att slå upp ord i ”skelett-stil” typ stenåldern, risken var stor att det fanns en skelettbild. En annan stor utmaning var att bläddra i pappas historietidningar). Ja, jag låg i alla fall om natten, kunde inte somna & var rädd för ett tecknat kranium. 

& den sista var den stora historiebok samlingen i vardagsrummet. Bokhyllan, som rymmer hela boksamlingen, ligger på andra sidan korridoren, så om man direkt ställer sig utanför arbetsrummet kan man se alla böcker, och deras skrämmande svarta ryggar. Jag minns nätter då jag ställde mig gråtandes där, och tittade. Första bandet var värst, att bläddra genom den innebar i princip döden skräckmässigt. Det bandet hette ”I begynnelsen” och det var skelett på var och varannan sida.

 

Nu har jag i princip kommit över detta. Men om jag ska vara helt ärlig undviker jag fortfarande historieböcker. Hittar jag en ”skelett-bok” blir jag kanske inte direkt rädd, men jag tar ut boken från mitt sovrum i alla fall. Tycka vad ni vill om detta, men jag tror alltid att mitt förhållande till mänskliga benbitar kommer vara väldigt laddat.


Tankar kring Alla Hjärtans dag:

Idag är det den 14 februari, även känd som ”Alla hjärtans dag, eller ”San Valentin” som man säger på många håll i världen. Dagens datum är ett datum, som oavsett civilstatus, bränner inombords. Ett datum som har en sådan betydelse att alla påverkas. Antingen hetsköper man en ros, eller något annat hjärterött och sockersött; för ”annars blir min partner arg; herregud, det är ju alla hjärtans dag!” eller så är ensamheten det enda sällskapet. Och aldrig förr har ensamheten varit lika hård, och många, många sitter ensamma och deppiga idag. Dagen då kärleken hyllas är faktiskt den dag då flest är deprimerade. Kanske är 14 februari den dag då ensamheten känns, dagen då bristen på kärlek verkligen upplevs? Är det så här vi hyllar sann kärlek – genom hetsköp, köphysteri och deppiga singlar? Är det fastlåst och fastbundet? Var är sann tidslös kärlek?

 

Det börjar tidigt, redan i början av februari dyker de första hjärtana upp likt knoppar om våren. De är tecknet på att uppförsbacken i januari är över och att det är dags att återigen ta fram plånboken för konsumtion. I varje skyltfönster i centrumkärnan syns hjärterött och små budskap likt ”I love you!” och ”KÖP KÖP TILL ÄLSKLINGEN!” Det sockergulliga blandas med köphetsen. Egentligen handlar inte alla hjärtans dag om kärlek; det handlar om att handla mycket mera mest. Varför ska sann kärlek vara bunden vid ett speciellt datum? Varför kan jag inte köpa en ros den 25 september, och vara lika kärleksfull för det? Men nej, så funkar det inte idag. Köps ingenting den 14 februari väntar ett tragiskt uppbrott.  ”Det var alla hjärtans dag, men jag fick ingenting” låter det med skrikig ton. Det handlar inte om att älska, det handlar om att köpa.

 

Jag tycker inte om alla hjärtans dag, och jag antar att det beror på hysterin. Denna hets som gör så att ensamheten blir tredubbelt så tuff att genomlida.  Många är de singlar som idag grämer sig över sin ensamhet, som önskar att de hade någon att krama om. Du är inte ensam, jag känner samma sak. Varje år den 14 februari rullas hela proceduren kring hjärtan och rosor upp. Vem fick mest rosor i skolutdelningen? ”Oj, hon fick 20 stycken.” och fröken poppis går med ett leende på läpparna. Hon syns, men ingen tänker på tjejen som inte fick en enda. Tjejen som med tårfyllda ögon tittar på den stora buketten av kärlek. Tjejen som går hem och begråter sitt misslyckande. Tjejen som hatar kärlek eftersom att hon aldrig får smaka den. Den 14 februari är en dag som lyfter upp dem som får älska, och trycker ner dem som är ensamma.

 

Jag älskar mina nära oavsett datum. Det kan vara sommarvamt eller julglädje – min kärlek är alltid lika starkt. Varför ska jag med tvång köpa presenter och strö ut kärleksförklaringar bara för att det är ett speciellt datum? Kan jag inte köpa en ros en julidag och mena det lika starkt som om det vore den 14 februari?



LATER


Felretuscherat?

Hej Bloggen!

Vet ni den känslan man får när man ser någonting som får en att häpna? Ett fel som är alldeles för uppenbart när du skymtat det, och då lyser genom hela bilden. Förvåning över hur fult fel kan bli. Vet ni? Det var just detta som skedde mig alldeles nyligen när jag bläddrare genom ett gammalt nummer av Elle.

Titta noga på bilden som föreställer den franska skådespelerskan Marion Cotillard. Helt felfri hy vilket är obligatoriskt för tidningar – hur ofta ser en normal hy ut sådär? Helt slätt utan någonting, utan någonting som symboliserar liv. Så fejkat, får mig bara att må illa. Men titta uppåt – shit – ett utslag! Fick lite av en chock när finnen först uppenbarade sig för mig. Det är inte ofta man ser en misslyckad retuschering. Eller vad är det egentligen, ditt satt med mening? Det passar sig absolut inte – kontrastbrytande mellan det onormalt perfekta & den verkliga världen. Det går inte. Jag stör mig på denna bild. Den är fel fel fel. Den tar mig med häpnad. Elle lyckas inte alltid.

Åker till Malmö imorgon (ska upp om 3 timmar & är piggast i världen – hur skall detta gå?) Oavsett sömnbrist ser jag fram emot att visitera Malmö – en av mina favvo-städer i vårt avlånga land. Vet inte när jag uppdaterar nästa gång, men är ganska säker på att det är efter jag är hemkommen, och det blir tidigt. Har nämligen en spruta att klara av HJÄLP!
Nattens stora gåta: hur ska Lena överleva

NEEEJ – MÅSTE SOVA NU!!!

LATER


Glöm inte verkligheten;

Hej Bloggen!

På torsdag är det julafton, någonting som alla svenskar är väl medvetna om. Julen - en av de allra viktigaste årstider, och som firas till minne av Jesus födelsedag. Tragiskt nog är detta någonting som många förträngt - julälskare som i veckor innan den stora dagen diskuterar hur skinkan skall tillagas, och öser ut julklappsrim & julklappstips bland bekana. Julälskare som med barnslig förtjusning firar decemebers ankomst.
Vi har glömt för mycket. Idag handlar julen om ytlighet - julklappar, julskinka & Kalle Anka. Det viktiga är utraderat från svenskarnas medvetande - och nu handlar det om material - vara störst, bäst och vackrast.
Det är därför jag inte gillar julen.



Så läser jag en mycket bra artikel i Metro idag - & som så lämpligt publiceras nu strax innan jul.
Det handlar om det som vi så lätt glömmer i julruschen - världen. Ja, bara för att vi här kan frossa, njuta & förtränga allt som inte har med tomten att göra, är det många som inte kan göra det. Ute i vår värld, vårt enda jordklot, finns det miljontalsmänniskor som lider, som absolut inte kan räkna ner till julafton med förväntan. Jag snackar om kriser, riktiga kriser, som iallafall ger mig klump i magen. - svält, Malaria, AIDS, krig. Visste ni att var sjätte sekund svälter ett barn ihjäl?

Jag vill inte att ni ska förtränga julen, kasta den åt sidan. Det är en fin tradition som vi självklart ska värna om. Men vi får inte låta julen ta över. Vi måste vara medvetna om att julen är inte allt, vi får inte glömma verkligheten. För den är inte alltid glöggdoftande, & den väntar inte alltid på tomten.

TA HAND OM VARANDRA & HA EN TOPPEN JUL!

LATER.


Jag är vaccinerad mot...

Hej Bloggen!

Då var det kvällen, men det har varit mörkt ute sedan 15.30, men väldigt mysigt med stearinljus. Tände upp ett par på kvällskvisten & bara njööööt! Det är det fina med svenskt mörker. Man bara njuter. & som Anton skrev på facebook (han hade så rätt) man verkligen älskar allt när man kommer hem!

Idag har jag blivit vaccinerad mot svininfluensan.
Har hört en hel del om det vaccinet - men nu ska, som ni antagligen vet, hela svenska folket vaccineras. Det har varit en hel del prat om eventuella biverkningar. Kristina, tillexempel, fick ju feber efteråt. Trots detta valde jag att ta vaccinet: jag menar, vad har jag att förlora? Jag vet ju om att folk nere i spanien har fått sjudomen, och jag gillar inte onödiga risker. Just nu mår jag finfint, men armen är lite öm. Har dock inget behov av alvedon.
Vad säger ni, vaccinera eller inte?


Jag vill inte ha besök av det svinet i min kropp. Jag bestämmer mig för att bygga staket - jag vaccinerar mig. Må så vara att det är ett tufft arbete att sätta upp staketet, men jag anser att det är ett långvarigt skydd, och att jag vinner mer på det.

Imorgon
ska jag kanske,kanske till badhuset & simma lite. beror väl på om min arm är stark nog (efter vaccinet) men jag har verkligen jättestor lust att sätta mig i en bastu & bara njuta av värmen. Vet ni vad jag mer längtar efter; skridskor!! Får ta & åka det ngndag! :D

Nu ska jag titta på SATC- the movie för 4:e gången. Haha, men är man SATC-nörd så är man...
Godnatt.

Vet att det är en hel del som åker från Spanien till Sverige imorgon. Önskar er lycka till & en bra resa! Speciellt ni som ska åka 08.00 från Málaga imorgon. Hoppas ni hinner med flyget, och att det inte blir någon krångel mer er taxi (sex på morgonen?) Aja, jag lär i alla fall sussa sött då. Nu är det JULLOV!!!!

LATER

Inte okej;

Hej Bloggen!

Haft en supermysig fredagsförmiddag... luciafirande på Svenska Kyrkan! & det var fler som sa det - första gången man verkligen fått julkänsla.! Efter en h Men nästa vecka befinner jag mig på svensk mark, och all den kyla som det innebär, för att inte tala om mörkret. Uhuh.. ändå ser jag framemot det! Efter en halvtimme med ljus & julsånger vankades det fika. Lussebullar & varm choklad! För min del blir det gottigotti kaffe. Passade sig ypperligt eftersom jag var något sjukt trött efter 3 i princip sömnlösa nätter, låt oss säga såhär; kaffe för sent om kvällen är inte bra bra. men nästa vecka dricker jag svennekaffe.
Kameran var med - så bilder kommer.

Nu till någonting annat, något som drabbar de flesta svenska flickor på Costa Del Sol;
DEN RAGGANDE PAPPAN!


De finns överallt, omöjliga att undvika. Pappan som rullar fram med barnvagnen längst la calle. Det ger ett seriöst intryck, ansvarstagande fader med barnens bästa i huvudet. Fel, fel, fel! Hola Guapa .( hej snygging! ) Flörtig blick. Inte okej, inte okej. Pojkar  (ja, ni beter er som pojkar) - i är fäder, med allt vad det innebär i ansvar. Inte passar det sig att flörta med unga svenskor? Inte okej.
Fast det finns värre - farfar! Den 80åriga spanjoren var väldigt på Sofia. Stannade moppen & ville ge henne skjuts. Heey - spanjorer- var är er gräns? Finns någon ens? Jag är trött på att höra ord som "Guapa" & "Rubia" men värst var ändå kattljuden. JAG ÄR INGEN KATT SOM KOMMER PÅ BEFALLNING!
Inte okej. punkt.


En mycket rolig & trevlig nyhet - jag vann svenska skolans nobelpris i litteratur för min medeltids-essä. Blev verkligen jätteglad & förvånad. När Sofia Ö-vik först berättade att jag hade vunnit blev jag helt paff - vaah? - trodde att alla hade vunnit först. Fick ett diplom samt en sten som det står "El Colegio Sueco" på. Lovar att bilder kommer på bloggen! Ett jättefint minne, verkligen!! :D

I ett kommande inlägg ska jag komma ut med mitt beroende. Läskigt? Absolut! Håll tummarna för mig!

LATER.

Hur mycket är klockan i Spanien?

Precis innan jag åkte till Spanien betraktade jag Europakartan och fick en liten funderare – hur mycket är egentligen klockan i Spanien? Jag antar att de flesta är medvetna om att Greenwich i Storbritannien har longituden 0º00º0, och att man utifrån det antingen adderar eller subtraherar timmar beroende på hur långt öster respektive väster man befinner sig från denna punkt.

 

USA befinner sig en bra bit väster om Greenwich, och ligger därmed 5 timmar efter GMT (Greenwich Mean Time) (alltså 6 timmar efter Sverige) I Sverige, och en stor del av Europa är det GMT+1som gäller, eftersom att största delen av Europa ligger öster om Storbritannien. Studerar vi däremot kartan ser vi tydligt att Spanien ligger till väster om Storbritannien, och att rent logiskt skulle därmed Spanien ligga minst 1 timme efter GMT. (betrakta kartan själva, och jag lovar att Och jag kan inte låta bli att undra; varför?

 

Genom en tillfällighet slog jag upp en nyhetstidning och får syn på en artikel som behandlar just denna frågeställning. Nyfiken läser jag igenom, och får reda på en hel del jag inte hade en aning om. Tiden i Spanien beror på en man – Franco (som visserligen mycket beror på här *skämt åsido*) Han beordrade den 8 mars 1940 att Spanien skulle ligga på GMT+1, eftersom att det skulle vara bäst för Spanien att ligga i samma tid som sina allierade Tyskland och Italien. Meningen var ändå att Spanien skulle lämna detta senare, för att ligga geografiskt korrekt.

 

Resultatet blev att Spanien ligger 2 timmar före sin egentliga soltid under sommaren, och 1 timme under vintern. Det betyder att egentligen skulle klockan bara vara 14.00 – (detta är ett faktum som irriterar mig olidlig tidiga mornar – hey! Egentligen skulle jag få sova en timme till!)  Kanske är detta anledningen till spanjorernas sena vanor?



LATER


Sommarlovs-myten;

Låt mig slå hål på;



Nej jag ska inte dissa sommarlovet, absolut inte!
Jag älskar sommarlov; lediga dagar utan ett enda måste. Det är nog det som är det bästa, att inte gå omkring med någonting betungande i kombo med värmet. Njutning!

Men det var inte ditt jag ville komma -
jag börjar inte skolan förrän den 7sep. I sverige anses det vara väldig sent eftersom att vi här börjar omkring den 20:e & detta har lett till en hel del kommentarer i stil med "Åhh.. vad skönt! "Är det inte härligt att ha sommarlov fortfarande! Du måste njuta!" både på bloggen & i real life.

Men... tro inte att ledighet kan vara härlig - den kan vara hård, utråkande. & när vänner, familjen lämnar dig ensam om morgonen & återvänder precis innan mörkret faller är det inte lika underbart fantastiskt längre. Tja, nästan lite tråkigt, enformigt. Det magiskt vackra är som bortblåst, tro mig.

Och en annan sak - det är inte jag som börjar sent utan Sverige som är tidigt.

Later.


Det ska vara Beck!

Godmorgon bloggen!

Nu är jag nyvaken & glad. Det blev väldigt sent igår - varför? Svaret är Beck.


Denna tittade jag på igår. Den var bra.

Förr var jag totalt anti-Beck, och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Kanske var det bara för att jag störde mig otroligt mycket på Persbrandt efter att ha läst i tidningarna vilket svin han var? Jag vet inte. Men när sis fick tre filmer i födelsedaspresent var det mest "äsch, inte förlorar jag på att titta på en film?" Och nu är jag besatt. Tycker att Gunvald är en urskön karaktär! Vad tycker ni? Gillar ni Beck-filmerna?

Ganska kul att se vad mycket nytt man upptäcker om man vågar testa.

Later.

Tidigare inlägg
RSS 2.0