Vita duvor;
Hej Bloggen!
När jag först läste denna dikt var jag inte långt ifrån tårar.
Turturduvan for tillbaka
till en öm och trogen maka
med ett myntenblad i mun.
Kärlek hennes vingar förde,
när hon maken kuttra hörde
i en stilla aspelund.
Gladan snart med snabba vingar
ner från höga rymden svingar
och den stackars duvan tar.
Duvan långt ifrån att klaga,
sade; Lät mig avsked taga
av den bästa vän jag har.
Lät mig tacka för de stunder
jag i dessa tysta lunder
ofta ägt i hennes famn.
Låt mig denna myrten lämna
och med tusen kyssar nämna
uti döden hennes namn.
Gladan svarar: Jag dig följer,
och bland häckar jag dig fördöljer.
Flyg, du skall din vilja få.
Men när duvan halsen sträcke,
och åt makan myrten räkte,
tog dem gladan båda två.
Jag ser dem framför mig – två skimrande vita duvor med en livslång kärlek starkare än allt. Myntebladet som symboliserar ett oerhört starkt band. Och gladan – ondskan i levande form som utnyttjar denna kärlek. Oerhört tragiskt, men samtidigt ett viktigt budskap om att sann kärlek är starkare än all – även den allra råaste elakhet.
LATER.