Vita duvor;

Hej Bloggen!

 

När jag först läste denna dikt var jag inte långt ifrån tårar.

 

Turturduvan for tillbaka

till en öm och trogen maka

med ett myntenblad i mun.

Kärlek hennes vingar förde,

när hon maken kuttra hörde

i en stilla aspelund.

 

Gladan snart med snabba vingar

ner från höga rymden svingar

och den stackars duvan tar.

Duvan långt ifrån att klaga,

sade; Lät mig avsked taga

av den bästa vän jag har.

 

Lät mig tacka för de stunder

jag i dessa tysta lunder

ofta ägt i hennes famn.

Låt mig denna myrten lämna

och med tusen kyssar nämna

uti döden hennes namn.

 

Gladan svarar: Jag dig följer,

och bland häckar jag dig fördöljer.

Flyg, du skall din vilja få.

Men när duvan halsen sträcke,

och åt makan myrten räkte,

tog dem gladan båda två.


Jag ser dem framför mig – två skimrande vita duvor med en livslång kärlek starkare än allt. Myntebladet som symboliserar ett oerhört starkt band. Och gladan – ondskan i levande form som utnyttjar denna kärlek. Oerhört tragiskt, men samtidigt ett viktigt budskap om att sann kärlek är starkare än all – även den allra råaste elakhet.

 

LATER.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0