Hem ljuva hem;

 Hej Bloggen!

 

Idag ska jag skriva om en särskild form av hemlängtan, och det var denna vackra, och sanna dikt som fick mig att först börja reflektera:

 

Den har intet fosterland som ställer,

alla lika högt – så sant jag tror,

den har ingen kär och får ej heller,

som ej älskar framför allt sin mor.

Klingar icke modersmålet skönast?

Binder ej vårt hem med dubbla garn?

Lyser icke själva ljungen grönast

på den torva, där vi lekt som barn.

C. W. A Strandberg

 

Sverige, Sverige; hur ska jag börja?

Jag saknar Sverige, det går inte att förneka. Dikten ekar med sin sanning, för vårt hem, hemlandet, är alltid nummer ett. Vi tänker inte på det när vi är hemma, då vi är invanda med tryggheten och tar det istället för given. Det är lite som Erik Hassle sjunger i låten ”Hurful” ”You don’t know what you got, till you missing it a lot” och så är det absolut när vi talar om hemlandet och allt som rör det. När jag var i Sverige förra året var jag trött på allt som hade med det att göra. Jag kunde inte urskilja någonting, utan för mig var allting bara en grå dimma; jag ville bort, och det fort! Nu, när jag har varit borta en längre tid, har jag börjat urskilja saker jag aldrig förr tänkt på. Jag har börjat sakna saker jag förr aldrig tänkt på eftersom att de var så självklara att jag inte behövde bry mig om dem.



Sverige har fått en helt ny sida för mig. Det finns, men långt, långt där borta. Det är en annan värld, som lever men ändå inte finns. Trots det är hemlandet ett band som binder oss alla svenskar här, för oavsett hur olika vi är har vi alltid en länk; en sorts kontakt som aldrig slippas ner. Att träffa en landsman och diskutera det typsikt svenska; beklaga oss över hur mycket vi saknar det är en koppling som alltid för oss samman.

När jag tänker efter är det konstigt vilka småsaker som man saknar; saker som man aldrig förr tänkt på men som nu ekar med sin frånvaro. Exempelviss att höra sitt modersmål på gatan, kunna köpa aftonbladet i närmaste kiosk och att äta knäckebröd till frukost. Kylan också, faktiskt. Jag har glömt hur det känns när kölden biter in i skinnet, nu tar jag värmen för givet vilket är illa, illa, illa!

 

Kort sagt: Sverige har fått en helt annan sida hos mig, en betydligt ljusare sida. Och när jag kommer hem och tretton dagar kommer jag att uppskatta mitt besök på ett helt annat sätt. Åh, vad jag längtar!

LATER


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0