Hej Bloggen!

Just nu är jag glad att jag lever; att det är onsdag och att jag sitter här på skolan, att gårdagens exkursion är över. Som jag sa till min värdmamma ett X antal gånger HORRIBLE! Först & främst var det kylan – omkring ynka sex grader. Kör bara cirka 1½ timme från Funkan och du får smaka på vintern. Det var vantar, mössa, halsduk, leggings under jeansen, dunjacka – ja, en riktig Sverigeoutift! (men under svensk vinter har jag 2 par leggings & 3 strumpor)

Först kom vi till en stor insjö. Där var det meningen att vi skulle titta på flamingos som parar sig i stora kolonier under mars månad. Det hela resulterade dock i en stor besvikelse. Vi kom – såg fåglarna på långt avstånd – med kikare gick det, sedan cirkus 15 min senare var de pooof försvnna. Det blev inte mycket det. Sedan skulle vi med biologin ta massa blajiga pH-tester på jord resp. vatten. Det var kallt & krångligt och mina fingrar… det var tortyr! Lycka var att sitta på bussen… om jag inte vetat att det skulle bli värre! Mycket, mycket MYCKET värre…

Den *vackra* sjön.

Bättre bild gick det icke att få, men här är de iaf – flamingosarna! Syftet med resan, och vår stora besvikelse. Vi ville ju se baby-flamingos bli till!

På väg för att undersöka pH-värde. Iskallt.

Efter besöket vid insjön åkte vi till ett stort bergsområde, som är känt för sin speciella geologi. Låt mig erkänna att jag kan ingenting om det där, och inte lärde jag mig någonting under dagen heller… hela besöket var bara en enda utdragen plåga! Vi skulle göra en vandring på 2500 m. ”Ingenting” var min första tanke men tji fick jag. Det var ett helvete. Jag vet att ni läser detta, och ser det bara med ord. Men ni kan inte fatta hur fruktanvärt det var. Jag led. Det var den värsta vandringen jag har varit med om. Hemskt hemskt hemskt många, många gånger om och så har ni pinan. 2.5 timme. Det var hala stenar, lerpölar, det var att klättra upp och ner, det var brant, det var läskigt, det var lerigt och geggigt, det var tufft; jag var trött. Det var hemskt. Jag var serri lycklig när jag kom hem; lycklig för att den hemska vandringen var över. Det var ingen vacker naturupplevelse; det var en pina.

Miljön kan jag inte förneka vara väldigt intressant. Jag skulle kunna fascineras av utsikten om inte vandringen var så plågsam. Nu när jag ser bilderna i efterhand inser jag hur pass vackert & speciellt det var. Men då, när jag var där, fanns inget annat än att ta sig genom de där 2 ½ låååååånga kilometrarna.

Så här klippigt, lerigt (stenarna var hala) var det konstant i 2,5 km. & på bilden ser vi en av de lättare sträckorna, i och med att jag kunde stanna & ta kort. Det fanns vissa sträckor då man var tvungen att samarbeta, hålla fast i varandra, det var för lätt att halka annars. Spec minns jag när jag skulle över en stor, stor lerpöl med en liten, spetsig hal sten i mitten. Runt omkring taggbuskar – tacka Cissi som typ fick hålla fast mig. Det var hemskt, jag hade typ panik.

LYCKA VAR ATT SE DENNA SKYLT!
SLUTET!!!!

Är glad att exkursionen är över. Vandringen lär jag aldrig glömma. Mina gympaskor var SVARTA av lera, och nu ligger de i tvättmaskinen. Snart är det dags att ta tag i saker och skriva en labb-rapport, avskyr det; men ska bli skönt att lägga allting bakom sig. Ett minne lär iaf vandringen bli.

LATER