Hej Bloggen!

Visa filmer handlar egentligen inte om något speciellt utan det är snarare känslan som bygger upp dem. Dramat, relationerna. För ett par veckor sedan såg jag en helt fantastisk film som jag nu vill rekommendera alla – The boys are back. Filmen handlar om en man i Australien vars fru plötsligt dör och han blir ensam kvar med två söner – en på hemmaplan och en på andra sidan jordklotet, i England. Till början är mannen förtvivlad eftersom att han aldrig någonsin skött om ett barn och nu har han både det och ett hushåll att ta hand om. När dessutom andra sonen kommer på långtidsbesök skruvas hans oro upp ytterligare. Resultatet är 3 killar som lever i en kaotisk tillvaro späckat av kuddkrig och vanan att plocka dagens klädsel direkt ur torktumlaren. Under filmens gång för vi följa familjens utveckling – ett relationsdrama fyllt av kärlek, omtanke, sorgearbete men framför allt viljan att lyckas och kraften att aldrig ge upp. Vill man någonting tillräckligt mycket lyckas man. Filmens budskap är tydligt och det är en feel-good film på den nivån att jag, när eftertexten rullade fram, satt med ett stort leende och värme i bröstet.

En annan sak som grep mig med The boys are back är beskrivningen av sorgen. Huvudpersonens tankar återberättas hela tiden med en berättarröst, det är en hel del filosofiska funderingar som vi alla på ett eller annat sätt kan ta till oss i vårt liv. I början tittar mannen ut över ett väldigt ostädat kök och tänker ”När Arties (sonen) mamma levde såg stället inte ut såhär. Hemmet var så mycket mer välkommande” Utifrån det dyket ett vackert kök fram och historien om dödsfallet berättas. Det är en berättelse fylld av sorg. Eftersom att jag vet hur ont det gör att förlora någon som man tycker om tar det som en spik i hjärtat i scenen då mannen visar sin sorg genom att ställa sig mitt ute i den australienska vichan och skrika. Det är rörande, både stillsamt och tragiskt samtidigt och skildringen av hur livet långsamt återgår till det normala även om sorgen fortfarande klumpar sig i bröstet är gripande. Personen man förlorat lever alltid kvar inom en, minnet, som kan ta uttryck på flera olika sätt. Alla har vi våra egna metoder för att hantera sorg men vi är medvetna om att vi måste återgå till ett normalt liv för att inte förfalla. Och det är just denna utvecklingen som skildras i filmen.

Rekommenderas!

LATER